emohdml.blogg.se

Första meningarna på Twitter. Nu kan det bara gå utför!

— Emelie Öhman (@Emfelie) September 9, 2013

    En förkylning kan orsaka mycket dumheter, och likaså information kring deadlines såsom inlägg kopplat till tweets. Här kommer de fem tweets som jag under veckan vill ta upp och diskutera. Denna veckan har det diskuterats kring Tomas Lindroths artikel gällande undervisning med hjälp utav IT och datorer. I anvisningara till dessa blogginlägg står det att man får inkludera andras tweets om de känns relevanta, och mina kurskamrater har skrivit inlägg som jag inte kunde skrivit bättre själv.

Angående undervisning i skolan med hjälp utav datorer så anser jag att det finns både för- och nackdelar. Trodde innan att jag hade min åsikt klar innan diskussionen tog fart på riktigt. Innan tyckte jag att det inte verkade vara en särskilt bra idé, då jag stått kvar vid den traditionella undervisningen som alltid funnits. Någon form utav osäkerhet infinner sig när man byter struktur på undervisning. Med denna osäkerhet kom även fördomar kring utvecklingen utav skiftet av undervisningsstruktur. I diskussioner har det bekräftats att fler hade likartade åsikter, men andra försvarade att denna tekniska utveckling. Jag ändrade min åsikt under diskussionen, och är mer inne på Julia Thielens spår i tweeten nedan. Inför industriella revolutionen kan jag tänka mig att en del ställde sig tveksamma till en ny livsstil.
     Emma Wärmefjord tar upp stress och huruvida det påverkar oss att ständigt vara uppkopplade. Jag tror inte att det handlar om själva tekniken i sig, utan mer om en kollektiv stress som figurerat på olika sätt i alla tider. Innan tekniken fanns nog andra saker att stressa inför. Med det sagt säger jag inte att jag är för stress och distans IRL och det sociala livet, men jag är övertygad om att detta kommer att kunna arbetas med och att vi om säkert 15-20 år inte kommer att tänka på samma sätt.
     Angående att folk bli dummare är jag inte beredd att hålla med heller. Jag tror inte att folk kommer att bli mindre smarta med ett mer osocialt sätt att uttrycka sig. Att vara social är en subjektiv uppfattning. I vår diskussionsgrupp diskuterade vi huruvida bussresande upprör många på olika sätt. En del klagar på att folk sitter på sätet närmast gången utan att tänka på att andra vill sitta, andra på att folk stirrar in i sina telefoner. Att en person sitter med sin telefon måste inte betyda att denne inte är osocial, då den kanske för konversationer med folk utanför sitt synfält.

Vill återkoppla till mitt tidigare blogginlägg om min farfar som gjort en teknisk resa utan dess like. En sådan resa tror jag inte att vi som är födda på 80-,90- och 00-talet kommer att göra, men att mycket kommer hända.

De tankar som först kommer upp i de sammanfattande texterna kring Tomas Lindroths artikel handlar om den ofattbara resan i teknisk väg vi gjort under så kort tid, något som de flesta med något tekniskt intresse kan skriva under på.

     I min familj finns det en person som är ett klockrent exempel på vilken resa västvärlden egentligen har gjort. Det är min farfar som är 87 år gammal. Han växte upp på landsbygden under 20- och 30-talet och hade ingen elekticitet i sitt barndomshem. När han i tonåren började träffa och uppvakta min farmor så satte han sig på cykeln och trampade i två mil för att träffa henne. Att bara läsa avståndet två mil får mina ben att darra, men jag kan tänka mig att det var värt vartenda tramptag för att få träffa sin livs kärlek.

     Med det perspektivet är det svårt att förstå hur mycket det kan betyda för vissa hur många 'likes' man får på sin profilbild på Facebook idag. I artikeln skrivs det om lärande och undervisning, men jag vill även belysa den sociala situationen som radikalt förändrats under den här resan - och hur resan kommer att fortgå. Vill inte påstå att människor pratar mindre idag och istället skriver (som det kan låta hos den fördomsfulle äldre generationen), men våra sociala strukturer förändras, liksom språket gör hela tiden. Mer om detta i senare inlägg.